Månad: maj 2024

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Vissa böcker har inget annat syfte än att vara ovanliga och (troligen) kosta en massa pengar för den som köper dem. En sådan bok är den så kallade Rafaels bibel, som utgörs av de 52 takmålningar med bibliska scener, som Rafael utförde med hjälp av sina gesäller i en loggia i Vatikanen mellan 1517 och 1519.  Dessa kopierades och graverades av Nicolaus Chapron Gallus och trycktes i Rom 1649. Det som gör Humanistiska bibliotekets exemplar av denna bok speciell är att allt är tryckt på pergament.

Sacræ historiæ acta a Raphaele Urbin. In Vaticanis xystis ad picturæ miraculum expressa Nicolaus Chapron Gallus a se delineata et incisa. Denna bok är betydligt vanligare som tryck på gammalt vanligt papper, men för den sparsmakade samlaren gäller ett tryck på pergament. Samlarna i det här fallet är senast Thore Virgin och innan honom hans mor Amalia Virgin som båda ägt boken.

Thore skänkte detta praktband till Pro Finlandia-auktionen 1940. Auktionen hade som syfte att samla in pengar till Finlandshjälpen under Finska vinterkriget. En mängd böcker skänktes för detta ändamål och Göteborgs universitetsbibliotek (som då hette Göteborgs stadsbibliotek) passade då på att köpa en hel del ovanliga böcker och handskrifter. Detta var en av böckerna, som överbibliotekarie Severin Hallberg ropade in för vad samtiden tyckte var ”blygsamma 250 kr”, vilket i dagens penningvärde är cirka 8 500 kr. Så Hallberg gjorde ett klipp. Idag går enstaka blad, tryckta på papper, för cirka 1 000 kr/styck.

Gravyrerna är ovanligt skarpa, vilket kanske förklaras av att boken tillhör ett av de första avdragen vid tryckningen. Gravyrer hade en tendens att slitas och sent tryckta exemplar var inte lika skarpa i trycket som tidigt tryckta. Avbildningarna av Rafaels målningar är i sig rätt roliga. När Gud skapar världen spränger han fram mellan molnen likt en ålderstigen häcklöpare som fått dubbel vitamininjektion. Ormen i paradiset liknar mer en förväxt larv med mannekänghuvud. När Adam och Eva förvisas från paradiset är Adam uppenbart bedrövad, medan Eva ser misstänkt nöjd ut, som om att bli förvisad var hennes plan redan från början.

Det finns även actionladdade bilder, som den när Moses leder sitt folk genom röda havet och faraos alla soldater drunknar i drivor omkring dem. Moses lyckas med detta genom att leka trollkarl, för han svänger ett trollspö och får hjälp av en himmelsk dammsugare att åstadkomma sitt verk.

Sedan finns ett par intressanta detaljer. I Edens lustgård, när Gud roar sig med att skapa allsköns flora och fauna har han tydligen skapat någon form av enhörnings-dinosaurie, som generad försöker gömma sig bakom en elefant. Vart tog detta djur vägen? Just detta exemplar av boken har eventuellt befunnit sig i ett hem med konstnärsintresserade barn, för på en av bilderna har någon målat röda läppar och blå ögon på ett par av kvinnorna, som för övrigt har överarmar nog att strypa en enhörningsförsedd dinosaurie … Bara en teori.

Anna Lindemark önskar sig i vanlig ordning mot horisonten så snart fredagen nalkas.

Helgens godbit, i mullvadsbrunt klotband med guldpräglad pärmsnirkel är lagom att stoppa i en rejäl innerficka innan man går ombord, för att med säker hand navigera genom tidvattensströmmar och mariga rev i Engelska Kanalen. Notera fläckarna – vad man älskar böcker som bär spår av trogen tjänst.

Lieut. Hays Pilotage of the British Channel from Scilly to the Downs [etc etc], i en utökad fjärdeupplaga från 1855 bjuder inte bara på förtjusande kartor, som dagens läsare kanske kopplar mer till påhittade litterära landskap än till några verkliga platser. Den har också en rad diagram över stjärnhimlen, och består i huvudsak av lotsbeskrivningar som bjuder en poesi lika ren och kärv som sjörapporten.

Man uppmanas i förordet att beväpna sig med rödpenna och själv märka ut relevanta fyrljus i det svartvita trycket. Någon av bokens tidigare, samvetsgranna ägare har också gjort detta, och med tiden har bläckets beståndsdelar separerat och flutit ut i olika grad, så att Eddystones topp nu ser ut att brinna med öppen låga, som ett födelsedagsljus med varmgul gloria.

Om Eddystone och dess tillkomst kan man bland annat läsa i den högst förträffliga och mycket läsvärda Henry Winstanley and the Eddystone Lighthouse, av Adam Hart-Davis och Emily Troscianko (2002). Winstanleys osannolika och av många starkt betvivlade fyrbygge ute i det öppna havet uppfördes första gången 1696-1698, och stod i fem år innan det utplånades fullständigt tillsammans med sin byggherre, i den stora stormen 1703. Inte en enda planka återfanns någonsin av den första fyren på Eddystone.

”He was fed up with being told what he could and could not do. He, Henry Winstanley, Gent., knew about the sea and the weather at Eddystone, and he said that his crowning wish was to be in his lighthouse for the greatest storm that ever blew under God’s heaven. He set sail, and his wish was cruelly granted.”

En annan som nog också läst om Henry W. och hans försvinnande var Tove Jansson, då hon skrev om fiskarens lilla hus i Pappan och Havet (1965), ”Just så skulle man bo om man tyckte om stora vågor. Sitta mitt inne i bränningen och se väldiga gröna vattenberg komma gående och höra havet dundra fram över ens tak.” Fiskarens hus försvinner helt och hållet efter bokens stora storm, och bara kramporna finns kvar i berget när muminfamiljen vågar sig ut för att se efter. Som barn läste jag denna förmodade drunkningsskildring med enorm ångest. Vad hände? Hur gick det sen? Det fanns inget prydligt diagram som förklarade det.

Härmed önskar vi en trevlig helg, med förhoppningsvis frivilliga havsturer.