Månad: februari 2024

Kulturarvssamordnare Anders Strinnholm om ett spännande förvärv

Det har ju i under slutet av förra året kommit en del pressmeddelanden om en donation av sjöatlaser som vi på Göteborgs universitetsbibliotek har fått förmånen att vara en av mottagarna av. Jag har nu äntligen fått tid att ge en första liten kort presentation av vad det är för verk det handlar om.

Bakgrunden är att mecenaten Björn Carlson (1935-2021) som grundade stiftelsen BalticSea2020 och som ligger bakom Björn Carlsons Östersjöpris för ”värdefulla bidrag till Östersjöns miljö” även var en samlare av sjökort och sjöatlaser. Det är nio av dessa verk som ingår i donationen, varav tre har tillfallit Göteborgs universitetsbibliotek.

Det äldsta exemplaret är Petter Geddas A general, and different special sea-charts of the whole East-sea, and the Schager-rack från 1694. Arbetet var ett stort och viktigt steg för att skapa bättre och säkrare sjökort och Gedda var central för insatsen kring detta. Gedda var son till lantmätaren Johan Persson Gedda, studerade en tid vid Uppsala universitet och arbetade därefter som lantmätare. Med tiden gjorde han karriär, hamnade bland annat på Amiralitetet och blev chef för Navigationskontoret i Karlskrona. Sjöatlasen räknas som ett av 1600-talets viktigaste kartverk och brukar ofta kallas för grunden, eller den moderna starten för Östersjöns sjökort. På det hela taget är det ett mycket viktigt verk.  Atlasen är tryckt i Amsterdam men bunden i ett betydligt modernare band, av en för oss okänd bokbindare (S. Jansson).

Gustaf af Klint var sjömilitär och kartograf. Han kom från en familj med långa och starka band till flottan, visade stor duglighet och steg i graderna. Han deltog i Gustav III:s ryska krig och i 1814 års krig mot Norge. Under större delen av sin karriär var han involverad i sjömätning. Hans arbete vann stor uppskattning och han blev bland annat invald i Kungliga Örlogsmannasällskapet, Kungliga Krigsvetenskapsakademien och Kungliga Vetenskapsakademien, samt dekorerad med en rad både svenska och utländska ordnar. Verket Hans Majt Konungen egnas Sweriges Sjö-atlas i två band från 1820 är ett imponerande arbete. Banden är lite speciella då pärmarna pryds av den tidens örlogsflagga.

Leontiy Spafarieff tjänstgjorde i ryska flottan och arbetade som hydrograf åt det ryska Amiralitetet. Han hade även ett särskilt ansvar och intresse för fyrar, då han var den ryska fyrförvaltningens första chef. Detta är något man tydligt kan se i hans Atlas of the Gulf of Finland, tryckt i  Sankt Petersburg 1817. Här har fyrarnas utseende och placering längs den Finska viken givits en mycket framträdande plats.

Tillsammans utgör dessa tre verk ett mycket viktigt tillskott till våra samlingar av sjökort/sjöatlaser. Spafarieffs Atlas of the Gulf of Finland kan också ses i relation till ett kommande inlägg här på bloggen om en annan av våra senast mottagna, större donationer, nämligen Esbjörn Hillbergs Fyrsamling.  Sammantaget gör detta oss extra glada, inte minst då Göteborgs universitet har tvärvetenskaplig havsforskning som ett av sina profilområden.

Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Sista fredagen i februari och själen skriker efter vårtecken, som en marskatt efter kärlek, som en hundvalp efter sin första måne. Humanistiska biblioteket kan inte styra årstiderna, men vi kan ge er en bukett blommor i form av dekorerade klotband från vår Bokbandssamlingen.

The Ballad of Beau Brocade and other Poems of the XVIII century, av Austin Dobson, illustrerad av Hugh Thomson. Utgiven av Paul Keegan 1892. Dobson var en engelsk poet med franskt påbrå och tycks ha varit nöjd med att vara en diskret poet, ity han skrev bland annat: ”Fame is a food that dead men eat, I have no stomach for such meat.”

Our village, av Mary Mitford. Utgiven av Macmillan 1893, och även här har Hugh Thomson illustrerat. Detta är Mitfords mest kända bok och den består av ett hundratal små litterära skisser om livet på landet. Dessa gavs ut i The Lady’s Magazine under 1820- och 1830-talen och samlades i ett antal volymer under samma tid.

Cranford, av Mrs Gaskell (Elizabeth Gaskell), utgiven av Macmillan 1894. Romanen gavs först ut som följetong 1851-1853, och trycktes sedan som bok 1853. Efter detta har den ständigt kommit i nya utgåvor. Jadå, också denna är illustrerad av Hugh Thomson, som ni känner till från böckerna ovan. Thomson var som synes en flitig illustratör och har bland annat också illustrerat böcker av Jane Austen, Charles Dickens och J. M. Barrie.

E-böcker, pocketböcker och billiga reaband med glassiga bokomslag kan gå och hänga sig, för inget sprider vårvärme året runt som dekorerade klotband med förgyllningar.

Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Dagens kuriosa är ett par läroböcker som tillhört Göteborgsprofilen S. A. Hedlund: publicist, riksdagsman, kommunalman och polisongbärare. Därtill lät han bygga det så kallade Tomtehuset på Vasagatan 11, ett av de mer udda husen från slutet av 1800-talet. En mer konventionell byst fick han till ära, som ni nu kan se utanför Samhällsvetenskapliga biblioteket på Vasagatan 2.

Idag strutar vi dock i hans intellektuella bedrifter som mogen polisongförsedd man. Istället ska vi smygtitta på hans bokklotter som emotionell gymnasist. Biblioteket besitter nämligen några av hans läroböcker.

På försättsbladen i Lärobok i den physiska och politiska äldre och nyare Geographien har Hedlund tecknat några ynglingars profiler, varav en mer detaljerat iförd frack. Självporträtt, skolkamrater, ur fantasin eller helt enkelt valda utifrån någon slags estetiskt intresse? Döm själva. Hedlund har även redogjort för hur domstolen på Areopagen gick till väga för att försöka döma rättvist. I boken finns även ett bokmärke i form av ett halvt spelkort: klöver 5. Ynglingar, rättegång och kortspel, en helt vanlig skoldag i Sven Adolf Hedlunds liv.

Mer fantasieggande är den teckning Hedlund gjort i Lärobok i nyare historien. Det är en skissartad illustration av någon som tycks ramla, med benen upp i luften och kläderna slängande runt kroppen. Under teckningen har Hedlund skrivit: ”S. Hedlunds resande till Solens borg”. Det är nu det blir intressant. ”Solens borg” syftar på den borg som solguden Helios bodde i. I en av de antika myterna får Helios son Faethon låna faders solvagn, men missköter sig så pass att han hotar att bränna sönder jorden. Zeus gillade inte denna utveckling, vilket man kan förstå, och sände en blixt mot Faethon som träffades och föll död ner mot jorden. Faethonmyten har inspirerat många konstnärer genom historien och det är väl inte en helt osannolikt att Hedlund inspirerats av andras konstnärliga gestaltningar av Faethons fall.

En myt om faran med hybris, om faran att inte lyda sina föräldrar, om faran att helt enkelt ta sig vatten över huvudet och misslyckas ofantligt och offentligt. Och den unge Sven Hedlund har ritat sig själv som mytens Faethon. Vad hade han egentligen gjort? Det är den mest spännande frågan.

Böckerna är tagna ur S. A. Hedlunds samling på Humanistiska biblioteket.

Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson om en jubilerande ikon.

*

Idag firar vi Charles Dickens som skulle fyllt 212 år. Dickens var en av den viktorianska erans stora författare och han lyckades kombinera melodram, humor, satir och berättarglädje på ett sätt som gjorde honom omåttligt populär.

Charles Dickens föddes 7 februari 1812 och dog 58 år gammal 1870. Barndomen var kärv, minst sagt. Familjen var fattig och inte blev det bättre när faderns skulder förpassade honom till gäldstugan och därmed tvingade lille Charles, blott 12 år, till arbete för att bidra med pengar till familjen. Arbetet var att tillverka skokräm, föga glamoröst, uselt betalt, smutsigt och ohälsosamt. Erfarenheterna gjorde honom för resten av livet till en stark förespråkare för ett mer socialt humant samhälle, något som genomsyrar de flesta av hans böcker.

Charles Dickens fick en torftig skolgång men lärde sig att stenografera, vilket gjorde att han kunde ta anställning som journalist. Under sin tid i detta yrke började han utveckla en blick för att skildra människor och förmåga att skriva satir. Han skrev en rad kortare satiriska betraktelser som publicerades i pressen, och till slut i bokform: Sketches by ”Boz,” Illustrative of Every-day Life and Every-day People. Denna bok gjorde att han som 24-åring fick möjlighet att publicera sig som skönlitterär författare. Hans debut blev den humoristiska romanen The Posthumous Papers of the Pickwick Club. Den trycktes först som följetong 1836 och publicerades i bokformat 1837. Humanistiska biblioteket har ett exemplar av förstaupplagan; ett av de första 750 som trycktes.

Berättelsen om medlemmarna i Pickwickklubben blev fantastiskt populära. Dickens fortsatte skriva i drygt 30 år, och det mesta han skrev räknas numera som klassiker. Som ni säkert förstår – biblioteket har allt. I samlingarna finns även en förstaupplaga i en senare tryckning. Denna ingår i Herbert Blomstedt Collection.

Titeln på detta inlägg? Det är en sammanfattning av en mening hämtad ur Pickwickklubben: “When a man bleeds inwardly, it is a dangerous thing for himself; but when he laughs inwardly, it bodes no good to other people.”