Lika länge som människor behövt förmedla geografisk
information, har vi haft kartor i olika former. Vissa av dem var inte ens
tänkta att återspegla den fysiska världen, utan snarare en idealiserad och
tillrättalagd världsordning eller modell. Då kännedomen om egna och andra
territorier alltid varit av militär betydelse, så har kartor ofta varit
klassade som statshemligheter, belagda med sträng sekretess. Dagens
tillförlitliga kartor, lätt tillgängliga i digital form eller på papper, är ett
relativt modernt fenomen.
I samband med de stora upptäcktsresorna, och den ökande
långväga handeln under senmedeltiden och den tidigmoderna epoken, växte både
behoven kring och kunskapen om vår geografi, och här ökade kartproduktionen.
Från denna tid känner vi exempelvis Gerardus Mercator, som gett namn åt den
vinkelkorrekta projektion som är särskilt viktig för sjökort. Mercator är även
den förste att använda ordet atlas om en kartbok. Han var dock inte först med
att låta trycka en – detta gjorde istället av en annan flamländare: Abraham
Ortelius.
Abraham Ortelius föddes 1527 i Antwerpen. Han arbetade som
kart- och bokhandlare, parallellt med sina studier i kartografi. Vid denna tid
utgjordes kartor för det mesta av enstaka tryck eller mindre verk, där kartan
ingick som en del i en beskrivning över ett område. Ortelius bidrag var att sammanställa den
samlade kartografiska kunskapen om världen i ett band som systematiskt
behandlade alla världsdelarna. Här kan en modern läsare känna igen sig i
upplägget med en världskarta, översikter över de olika världsdelarna, och
därefter mer detaljerade regioner. Det var inte Ortelius själv som gjort
kartorna – verket är en sammanställning av många olika mästares arbete. Det är
egentligen inte kartorna i sig som är det revolutionerande, utan den systematik
enligt vilken de presenteras. Härigenom presenterar Ortelius världen för en ny
och intresserad publik.
Verket fick namnet Theatrum Orbis Terrarum och trycktes i
Antwerpen den 20 Maj 1570. Det blev en omedelbar succé, och Ortelius fortsatte att
utöka och berika det i 25 olika utgåvor fram till sin död 1598. Även därefter
fortsatte arbetet med ytterligare utgåvor fram till 1612, totalt 31 stycken.
Under denna tid växte verket från 70 kartor med 87 beskrivningar till hela 167
kartor och 183 beskrivningar.
Det exemplar som vi har i samlingarna är en utgåva från
1601, med praktfullt kolorerade kartor och andra bilder. Upplägget är som sagt
bekant för en modern läsare, och börjar med en världskarta för att sedan
fördjupa sig i de olika världsdelarna. Exaktheten i kartorna och i den
tillhörande informationen är, inte helt oväntat, väldigt skiftande beroende på
vilken del av världen som beskrivs.
Kartorna i Theatrum Orbis Terrarum var inte specialgjorda
för verket, utan insamlade och justerade för att passa atlasformatet. Ett
sådant exempel, troligen bekant för den skandinaviska betraktaren, är kartan
över Norden, som bygger på Carta marina av Olaus Magnus. Detta var inte heller
något Ortelius försökte dölja – han ger tydliga hänvisningar till ursprunget
eller underlagen för de publicerade kartorna.
En i sammanhanget intressant detalj är att Abraham Ortelius
anses vara den förste att framföra idén om kontinentaldriften, vilken blev
belagd först på 1900-talet, genom den moderna plattektoniken. Ortelius låg
alltså före sin tid inte bara som kartograf.
Om du redan saknar biblioteket kommer här ett tips på sommarläsning. En antologi om Universitetsbibliotekets samlingar skriven av universitetsbibliotekarier (och en GU-forskare). God läsning!
– Har ni den här boken? frågar du. Jag står på andra sidan lånedisken och vill väldigt gärna svara JA! – Men varför hittar jag den inte i katalogen, undrar du. Och var står den?
De flesta bibliotek opererar utifrån någon typ av Första
Försvarslinje, där allt man VET att 50% av låntagarna kommer att fråga efter
finns inom bekvämt räckhåll, alltså rentav på armlängds avstånd, så att man med
en fingerknäppning kan frambesvärja kurslitteratur, Dragonball och nyaste Leif
GW i en liten rökpuff.
Men redan innanför Första Försvarslinjen (i Humanistiska Bibliotekets fall avses härmed kursboksamlingen i anslutning till lånedisken, POFF), blir det knepigare. I öppet magasin ställer vi bland annat sådant som är nytt och cirkulerar mycket. Här finns våra växande löpnummersviter, fördelade på före-och-efter införandet av Deweysystemet, och även diverse enskilda samlingar. Men det som man själv kan hämta på hyllan, hittar man för det allra mesta i vår onlinekatalog.
Men allt man inte ser, då?
Stora bibliotek som Universitetsbiblioteket i Göteborg brukar ha omfattande samlingar av högst varierande art. Har samlingarna dessutom tillkommit under en längre tid, och under mer eller mindre spretiga omständigheter, kan det också råda en del oegentligheter i de kataloger och förteckningar som finns (eller inte finns) över dem. Och även om det råder relativ ordning i de kassar och banankartonger med svindlande innehåll som med jämna mellanrum doneras hit, är det nästan aldrig så att ordningen motsvarar den vi själva etablerat, och måste upprätthålla. Bakom kulisserna sitter alltså en hängiven bibliotekspersonal och illjobbar för att få samlingarna i ordning, men hur mycket man än fnattar på, kvarstår faktum:
UB har ett stort antal olika samlingar, som i många fall tillkommit långt innan biblioteket ens var påtänkt. En del material är fint och prydligt indexerat, katalogiserat, struket och tvättat med alla skrynklor utskrynklade. Alla fält ifyllda. Alla ämnesord i raka rader, som rabatter på en plantskola. På andra ställen råder gammelskogens organiska myller.
Samlingar av äldre typ är ibland ordnade utifrån
ämneskategorier (som säkert var logiska där och då), med en inbördes
alfabetisering som ibland kan vara komplicerad. Ibland ställde man upp äldre
bibliotek efter storlek, folianterna först, miniatyrerna sist. Ibland efter
samlingens egen inre logik, som kan vara resultatet av en enskild persons
fantasi, kronologi, eller mani.
De kataloger som följer med de olika samlingarna är ofta
produkter av sin tid. Ämnesorden i den venerabla Katalog -57, som består av
omkring 750 000 poster, gör att man ser sig om i vrårna efter de
snörpmynta lärdomssamhällets stöttepelare som placerade hyllkilometer av
sladdriga särtryck om megalitgravar i Falbygden under Fornk. (forn-kunskap) och på alldeles riktigt upplevde att Sedlighetsfrågor var en relevant och befogad
ämneskategori. Katalog -57 kommer o-uppskattningsvis att ta omkring 300 år att flytta
över till onlinekatalogen med nuvarande arbetstakt. Den är skriven omväxlande på skrivmaskin eller
helt enkelt med stålpenna. Vackert, men infernaliskt opålitligt att OCR:a, för
den som undrar.
Hvitfeldtska samlingen är en annan koloss (om ca 40 000
volymer, motsvarande ungefär ett normalstort folkbibliotek). Här finns en
katalog, men den har tagit en del stryk och innehåller numera många katalogkort
som inte har någon bok, samtidigt som det finns gott om böcker som saknar
katalogkort. En inventering att riktigt njuta av!
För den som vill ha ordning och reda anbefalles närstudium
av KvinnSams databasposter. Här är indexeringen gjord inpå bara benet, ner på
kapitelnivå, och med egna ämnesord. Sådan omsorg har vi knappt hunnit visa
någon annan samling!
– Men finns det inte på data, frågar du. – Nej, säger jag,
det kanske inte finns på data. Men det är stor risk, förlåt, chans, att vi ändå
har materialet. – Är det svenskt så har vi det! hör jag äldre och klokare
kollegor ryta med jämna mellanrum, när vi finkammar våra kataloger för att belägga
att vi verkligen HAR Hönsbok för allmogen
och alla som odla ett mindre antal höns (af Alfred Lagergrèn, 1903. – 6.
uppl.). Målet är naturligtvis att på sikt lägga in allt vi har i en och samma
digitala katalog, tillgänglig för alla att söka i.
Och var står boken? Enstaka, praktiskt sinnade låntagare
undrar ibland varför inte alla böcker helt enkelt sorteras i bokstavsordning,
och varför vi envetnas med det här frustrerande lappverket av kataloger och
hyllsektioner. Kan inte alla biblarna bara få stå på B? Men enskilda samlingar
vinner på att hållas ihop – det ger en inbördes kontext som speglar
ägaren-samlaren, eller det sammanhang där samlingen använts. Dessutom törs vi
inte ställa 1500-talsböckerna i öppet magasin, ifall någon skulle råka spilla
kaffe på dem. Vilket är synd, för jag känner att en bild av Om kyrkio stadgar och ceremonier, hurudana
och huilka man vthi een christeligh församling bruka må eller ey. Ehn liten
rettelse. Ther och swarat warder til några, både the papisters, och andra wåra
wedersakares insaghor, förwitelser, och calumnier. / Scriffuen aff erchebiscop
Lars j Vpsala, anno 1566. Och nu medh itt nytt förspråk, om närwarande wår
swenska kyrkios stadge och religion, på prent giffuin etc etc, och någon
annan tungviktare som t ex Grodan blir
glad av Max Velthuijs (Stockholm : Bergh, 1996), placerade tätt intill
varandra på samma hylla hade haft ett helt omåttligt instagramvärde.
Hemma får man å andra sidan sortera hur man vill. Att skapa
ett system som fungerar för en enskild person är en helt annan sak än att skapa
ett system som fungerar för alla. Min egen bokhylla är uppställd utifrån
godtyckliga ämneskategorier, vilket tydligen är jättevanligt och absolut inte
behöver vara begripligt för någon annan än en själv. Egna system inbjuder också
till viss situationskomik. Man kan låta böckerna umgås i nya och spännande
konstellationer. Bland mina kategorier finns, förutom uppenbara inslag som Historia,
Lyrik, och Gamla Kursböcker som blivit en Omistlig del i ens
Halvfossila Identitetsbygge, även Kroppen (som omfattar böcker om
mat, träning, sexualitet, och forensisk kuriosa av Mary Roach), samt orimligt
många titlar vars enda gemensamma nämnare består i att de har
marginalanteckningar skrivna av min morfar, ELLER är utgivna på Vertigo förlag
(tyvärr saknas alla former av överlapp där). Jag tillämpar också kategorin Gubbar
Som Har Problem Med Kvinnor, där Bukowski och Ginsberg står trivsamt hopknôdda
med Burroughs, Céline, Murakami och Houellebecq.
– Men var har ni de intressanta
böckerna? Det är väldigt tydligt att det som är obegripligt eller
irrelevant för den ena, är djupt intressant, värdefullt och omåttligt spännande
för den andra. Det är också omöjligt att på förhand bedöma vad den enskilde
upplever som särskilt viktigt. Det enda vi kan göra är att omfamna samtliga
uppfattningar om vad biblioteket bör tillhandahålla, genom att värna om så
varierade och välutbyggda samlingar som möjligt. Och sen göra dem så sökbara
och tillgängliga vi kan, så att just du äntligen kan hitta det där saknade baknumret
från 1973 av Gloson – organ för Svenska
vampyrsällskapets lokalavdelning i Strängnäs. Välkommen!
Visste du att en av universitetsbibliotekets böcker är så liten, att den har ett nötskal som fodral?
Ändå är det inte den minsta av våra böcker! I magasinen finns också medeltida fabeldjur, handmålade på pergament. Och flertusenåriga papyrer, nu tryggt infattade bakom glas. Där finns brevsamlingar om polarfärder, litterära fejder, romantik, svartsjuka och julklappsbekymmer. Där finns bilder av Göteborg från tiden då staden var alldeles ny. Allt speglar århundraden av mänskliga bestyr i stort och smått. Detta är bara några glimtar av det material som förvaltas av Göteborgs universitetsbibliotek, vid sidan av sådana böcker som man mer självklart kan förvänta sig där.
Nu startar vi en blogg om dessa samlingar, och det praktiska arbetet med dem. Vi som skriver är medlemmar i bibliotekets kulturarvsteam. Men också olika forskare och andra som använder samlingarna kommer att synas här på bloggen. På litet längre sikt vill vi skapa en webb som bättre presenterar och underlättar forskning på material ur specialsamlingarna och arkiven.
Arbetet på ett stort universitetsbibliotek har många moment och förutsätter olika specialistkompetenser. Detta är ju något som den vanliga besökaren/studenten/forskaren sällan eller aldrig ser. Till exempel handlar det om katalogisering av äldre material, handskriftsläsning, konservering och bokbinderi. Målet är hela tiden att göra samlingarna tillgängliga. Den nya bloggen är ett steg i den riktningen. Här kommer du att kunna läsa om nya accessioner, och om nya upptäckter i gamla samlingar. Om arbetet med att bevara äldre böcker och andra material, men också om aktuella forskningsprojekt och analyser.
Välkommen till våra randanmärkningar om samlingarna och det spännande arbetet mitt i dem – vår egen Marginalia, som är dörren till en bit av ditt kulturarv.